Snart är det vår, gott nytt år
Uppenbarligen så är det inget jag kan vänja mig av med, inget där jag kan försöka tänka annorlunda. Uppenbarligen är det något som bara finns där, något som ligger i mitt undermedvetande utan att jag har någon referens för hur det kom dit, känslan och tron att det är nytt år redan på juldagen. Varje juldag och dagarna efter jul föder jag tusen idéer, likadant varje år. Ja, jo, jag älskar julen, absolut, annars hade jag nog inte lagt så mycket tid och energi på mina julkort varje år. Nej det är absolut inte det, jag har nog bara svårt att inse att det faktiskt är en vecka kvar innan det nya året och dess alla möjligheter kan påbörjas.
Denna juldag var jag ute och gick i vårt vackra Smygehamn och Smygehuk. Dagen till ära sjöng småfåglarna i buskar och träd och tro det eller ej, när jag kom ut i ett solbelyst och hyggligt vindstilla parti av landskapet, kände jag solens varma smekning på kinden. I nu har Kung Bore lyst med sin frånvaro och min lätt framåtböjda gångstil vittnar om mitt letande efter vårtecken. Vårtecken! I december? Ja, tack. Trots att jag älskar julen så är våren den bästa delen av året för mig.
Sommaren är slut, allt till min stora fasa. Jo, så kunde det låta, åtminstone inne i mitt huvud för inte alltför många år sedan. Nu mera har ångesten dämpats, inte av psykofarmaka, utan mer av insikten att varje årstid kan ha sina fördelar och glädjeämnen, om man anstränger sig lite. Tydligen en insikt som kom som en femtioårspresent för något år sedan.
Ett år har snart gått igen, men snart kommer våren. En gång var jag en liten grabb, nyfödd, skör och försiktig, precis som våren. Nyfiken, sökande, men framför allt levande och berusad av livets orörda möjligheter. Precis som våren när den försiktigt bryter fram. Försiktigt brister knopp efter knopp, fåglarna prövar sin sångröst och frenetiskt putsar sin fjäderdräkt för nu djä…. Är det vår. Våren, allt är nytt, orört och oprövat, som att vara först att öppna en låda Aladdin och själv plocka till sig en hel näve av favoriterna.
I januari öppnar året bara ögonen i korta stunder, för att åter sovande gå in i mörkret. Men allt efter som dagarna går öppnar året sina ögon allt mer, dagarna blir längre och varmare. Redan i marsmånad står året ”lull”, stegen är försiktiga och sker inte utan stöd. När året så står för sig själv fylld av vårsol och försiktig värme, drattar den på ändan i en tillfällig snöby. Sov du lilla vide ung, än så är det vinter. Men vi räknar dagarna, året kommer att vinna, snart är värmen här och segern över vintern är vunnen för denna gång. Likt den lilla pojken som nu har rest sig, vuxit och blivet stark, har så även året fått upp farten. Året och pojkens leder är smidiga och starka. Pojken springer över stock och sten, en vattenpöl blir ett hav för en båt gjord av tre glasspinnar. Året leker med sin färglåda och kastar ut sin palette över hela vårt landskap, där den blommiga ängen blir matbord för vår lunch.
Myror i byxan, getingar och flugor i kakfatet, måstena ökar med gräsklippning, ommålning, trädgårdsskötsel, uterumsbyggande och falska löften om att vi måste ses i sommar och grilla. Jag älskar sommaren, tro inget annat, men visst är det så att vi i våra huvud fyller sommaren med lite fler aktiviteter och förhoppningar än vad det finns dagar för. Men så skall det vara och så är ofta våra liv också. Så när det första våta höstlövet träffar oss i ansikte, träffas vi många gånger av insikten av att livet går fort, dags att värdesätta, komma lite mer till ro och vara rädd om. Den lätta salladen med räkor och vittvin är utbytt mot en kraftig köttgryta och franskt rödvin. Pojken har blivet man, likt året har naturens färger förändrats, håret och skägget har fått slingor av grått. Novembermånad, åter med handen i Aladdinasken, men nu som att komma in på danshaket tio i två, marsipanen och trilling nöten har gått hem, förmodligen inte ensamma, kvar i hörnorna ligger några spritfyllda äckel. Visst kämpar vi på, likt höstens försök att återskapa sommarens dagar, så försöker vi ibland att återskapa det som varit. Ibland blir vi pojkar igen, vi vill mäta våra krafter med de yngre, oftast med orden, när jag var……. Ibland tror vi till och med att vi fortfarande har den kraften kvar och i eftertankens kranka blekhet är vi tacksamma för att utmaningen oftast inte togs på allvar.
I det vattenbryn jag doppade min barnfot och det vatten jag som ungdom med kraft simmade i, står jag nu med grånat skägg och blickar ut över. Än har jag förhoppningsvis många år att se framemot, men runt om mig ser jag och hör jag årets sista andetag. Året har grånat nu, likt en stor elefant har den lagt sig på sidan, andningen är tung. Elefantens ögon öppnas för att släppa in en liten strimma ljus, men dagarna och ljuset blir allt kortare och blekare. Jag smeker elefantens kind en sista gång, jag hör årets sista suck, när elefanten sluter sina ögon förgått. Jag ser det vatten jag doppade min barnfot, jag kysser havet, reser mig upp, ler och går hem, för snart är det vår och allt börjar om igen.
Ha det gott slut och ett GOTT NYTT ÅR.
Vi ses på min konstutställning till PÅSK.
Stefan Mårtensson